Att mista den viktigaste personer i ens liv.
Våren 2008 innebar en stor förändring i mitt liv. Inte bara mitt liv utan alla runt omkring mig och min familj. Våren 2008, närmare bestämt 17 mars, runt 17.30 på kvällen tog min mamma sitt sista andetag och lämnade oss kvar med en obeskrivlig sorg och förtvivlan.
Mamma hade 1.5 år innan drabbats av cancer av bröstcancer men hon hade klarat strålbehandlingarna och hade mer eller mindre friskförklarats under sommaren. Det var en tuff tid såklart, jag gick sista ring på gymnasiet och skulle ta studenten- men i sanningens namn var det inte speciellt lätt att fokusera på studierna när den viktigaste personen i ens liv blir så svårt sjuk. Men som sagt, hon klarade det och hon fick se mig ta studenten! Det var en bra dag och då kändes det som att jag tillsammans med min fina klass var bäst i världen och inget kunde stoppa oss - vi skulle precis ta klivet ut i vuxenvärlden! Jag var nykär och hade världens bästa vänner. Men hösten kom och hela livet vändes upp och ner.
Det började med små saker som gjorde att det kändes fel, det var inte som det brukade. Mamma började glömma bort saker som hon alltid kommit ihåg, hon blev arg och aggressiv och det blev bara värre och värre. Det var nog bara en känsla jag fick, men jag kommer ihåg att jag googlade upp ordet "hjärntumör" och alla symton stämde. Men vi människor fungerar på så sätt att vi tränger bort saker som känns jobbiga så länge det går för man vill inte inse att det faktiskt är sant, att det är på riktigt.
Hösten flöt på, kommer ihåg att den här perioden var jobbig, jag var arbetslös och mådde väl egentligen inte speciellt bra under den tiden. Hursomhelst, då mamma blev sämre kände vi att någonting behövde göras för vi kunde inte ha det såhär längre. Mamma vägrade dock att åka till sjukhuset för hon sa att hon mådde bra, men nu i efterhand förstår jag ju att hon inte alls mådde bra. Hon förstod såklart att något var fel, men hon ville väl inte veta hur illa det var - även fast hon kanske innerst inne visste.
Jag minns det såväl, den där dagen 13 December 2007. Jag, mamma och pappa satt i ett kalt rum på KSS där en läkare och underläkare satt framför oss alla tre där vi satt uppradade. Då fick vi domen som jag hade misstänkt en kortare tid: Mamma hade fått metastaser (dottertumörer) i hjärnan och de kunde inte säga hur lång tid kvar hon hade att leva. Det kunde handla om veckor, månad år, ingen visste. Att leva med en sådan vetskap går inte att förklara i ord, bara den som har upplevt samma sak kan säga att de förstår. Mamma skulle dö och ingen visste när. Vid den här tiden hade jag precis fått jobb på McDonald´s och att vara glad, trevlig och tillmötesgående mot kunder var väl kanske inte speciellt stimulerande med tanke på hur jag mådde innerst inne. I takt med det nya året började mamma försämras allt mer. Hon blev så dålig att hemtjänsten kom för att avlasta oss. Mamma var antingen på Sahlgrenska, KSS eller hemma, men mestadels var hon hemma, för det var där hon ville vara. Den 21 Januari 2008 fyllde jag 20 år. Jag firade aldrig min födelsedag det året.
Hon blev allt sämre och inom några månader hade organ för organ slutat att fungera. I mars hade hemvården övergått till pallitativ vård vilket innebär "omsorg för den döende människan" och då förstod vi alla att det var nära. Hon pratade inte med oss längre och hon kommunicerade inte alls.
Den 17 Mars 2008 vaknade jag med en konstig känsla i magen. Jag skulle jobbat den dagen - eftermiddagspass men jag ringde och sjukskrev mig. Den dåvarande chefen visste hur läget vad så han förstod att jag ville sjukskriva mig och det var okej. Det var sen eftermiddag och jag minns att jag pratade med Madelene i telefon, som vid den tiden befann sig i England. Efter vi hade avslutat samtalet (det är helt otroligt att jag minns det här i detalj men det har etsat sig fast på något sätt) gick jag ner för att byta några ord med den sjuksköterska som vårdade mamma. Sedan skulle jag bara göra något i ett annat rum med sedan dyker sköterskan upp och berättar att mamma precis tagit sitt sista andetag och somnat in. Kommer ihåg att jag satte mig vid sidan av sängen. Där satt jag och insåg att den viktigaste personen i mitt liv inte längre fanns hos mig.
Nu, 5 år senare är jag ändå glad att sjukdomsförloppet gick så fort som det gjorde, jag menar, det hade varit ännu svårare att se mamma plågas dag ut och dag in i flera år. Samtidigt som det känns så otroligt orättvist att hon inte finns med oss längre. Dock tror jag att även om hon inte fysiskt finns med oss längre finns hon här ändå. Om inte annat så lever hon kvar inom mig, som ett starkt minne som aldrig försvinner.
Jag saknar dig.
